I termin 5 på sjuksköterskeprogrammet åkte Lynn Alkhatib till Superior School of Nursing of São José de Cluny på Madeira, Portugal, för verksamhetsförlagd utbildning inom Erasmus+ under vårterminen 2026. Under sina 13 veckor på Madeira gjorde hon VFU inom primärvård, obstetrik och förlossning, kardiologi och akutsjukvård.
”Jag vet inte riktigt om det var jag som till slut accepterade kaoset, eller om kaoset accepterade mig. Men någonstans på vägen slutade jag bara stå bredvid och började känna mig som en del av det.”
Hur kom det sig att du började på Sjuksköterskeprogrammet?
Jag har en master i ekonomi och strategic management och arbetade flera år inom bankvärlden. På många sätt var det ett tryggt och bra jobb, men efter ett tag började jag känna att det inte var hållbart för mig på ett djupare plan. Jag saknade känslan av att det jag gjorde verkligen betydde något för någon annan, och till slut kändes det som att jag behövde byta riktning helt.
Sjuksköterskeyrket kändes nästan som raka motsatsen. Det är nära människor, konkret, praktiskt och meningsfullt, samtidigt som det finns oändligt mycket att lära sig och väldigt många olika vägar att ta. Jag gjorde därför något ganska spontant och sökte till sjuksköterskeprogrammet.
Var gjorde du dina utlandsstudier?
På Madeira i Portugal, vid Superior School of Nursing of São José de Cluny i Funchal.
Varför valde du att studera utomlands?
Jag har erfarenhet av statslöshet och eftersom jag inte heller har ett svenskt medborgarskap har jag under stora delar av mitt liv haft ett resedokument för utlänningar som min resehandling. Långt innan jag själv började studera brukade jag ibland träffa Erasmusstudenter i Sverige och Erasmus kändes som något för människor med de ”rätta” passen och de största privilegierna. Att själv få bli utbytesstudent kändes därför som en väldigt avlägsen dröm.
Sedan fick jag veta genom Röda Korsets Högskola att jag faktiskt hade samma rätt att söka som alla andra studenter genom att Erasmus-programmet erbjuder utbyte även för de som saknar EU-medborgarskap om de studerar vid ett lärosäte inom EU. Jag tvekade inte en sekund.
Mitt första alternativ var Norge – nära, tryggt och ganska likt Sverige. Sedan tänkte jag; är du galen? Om jag ändå skulle göra det här ville jag ju komma någonstans där jag faktiskt behövde anstränga mig för att förstå språket, kulturen och vården. Dessutom var jag ganska trött på den svenska vintern. Jag googlade Madeira, såg bergen, havet och naturen och föll direkt för ön.
Kan du berätta lite om din VFU?
Min VFU var väldigt varierad. Under placeringen på förlossningen och BB fick jag bland annat vara med vid sju akuta kejsarsnitt. Ett av dem var en mycket prematur tvillingförlossning där prognosen till en början var osäker. Jag minns hur små barnen var och hur snabbt hela rummet förändrades från väntan till full aktivitet. De överlevde båda. Det är en sådan upplevelse som jag tror kommer att stanna kvar hos mig länge.
På kardiologen fick jag lära mig mycket om hjärtat, övervakning och omvårdnaden av patienter med olika hjärtsjukdomar. Jag trivdes väldigt bra där, och placeringen påverkade mig mer än jag hade förväntat mig. Faktum är att erfarenheten från kardiologin på Madeira blev en av anledningarna till att jag senare sökte mig till kardiologi hemma i Sverige.
Sedan kom akutmottagningen. Chefen på akuten sa till mig ungefär: “Om du överlever en månad här kommer du att överleva var som helst.” Jag tror faktiskt att han hade rätt.
Första veckan var hemsk. Jag hatade kaoset, jag hatade tempot och vissa dagar tror jag att jag hatade nästan alla omkring mig. Portugisiskan gick fort, patienterna kom in från hela ön och jag hade ofta ingen aning om vad som skulle hända härnäst. Jag stod mitt i en miljö där alla andra verkade förstå reglerna utan att någon behövde säga dem högt. Sedan hände något.
Jag vet inte riktigt om det var jag som till slut accepterade kaoset, eller om kaoset accepterade mig. Men någonstans på vägen slutade jag bara stå bredvid och började känna mig som en del av det. Jag lärde mig att läsa av situationer snabbare, att agera när det behövdes och att acceptera att akutvård väldigt sällan väntar tills man känner sig helt redo. Jag började se människorna som arbetade där på ett annat sätt också. Bakom tempot och tröttheten fanns människor som gjorde ett otroligt krävande arbete varje dag.
Har du några andra exempel på praktiska moment du fick genomföra?
Jag fick göra väldigt varierande praktiska moment. Inom primärvården följde jag med hemsjukvården runt på ön och besökte patienter i deras hem. På förlossningen fick jag vara med vid förlossningar och ta emot nyfödda barn. På akutmottagningen fick jag vara med vid larm, vårda både akut sjuka och avlidna patienter och se hur snabbt situationer kan förändras. Inom kardiologin fick jag vara med på PCI-labbet och följa patienter i samband med hjärtinterventioner. En av de absolut starkaste upplevelserna var att få vara med under en bypassoperation med öppen hjärtkirurgi i nästan sju timmar. Det var helt fascinerande – nästan magiskt att få se hjärtat och hela teamets arbete på så nära håll.
Väl på plats, hur kunde en vanlig dag se ut?
Det berodde helt på vilken VFU jag hade. Jag arbetade både dag-, kvälls- och nattpass och vissa dagar bestod i princip av VFU, mat och sömn. Andra dagar kunde jag sluta tidigare, ta bussen ner till Funchal, gå längs havet, träffa vänner eller bara sätta mig någonstans med en kaffe i solen.
På lediga dagar försökte jag komma ut så mycket jag kunde – vandra, upptäcka olika delar av ön eller bara vara vid havet. Min tid på Madeira blev verkligen en erfarenhet av blod, svett och tårar "ibland ganska bokstavligt", men också väldigt mycket skratt
Hur var det att bo på Madeira?
Jag bodde på sjuksköterskeskolan tillsammans med nunnorna, högt uppe på ett berg ovanför Funchal. Bara den meningen sammanfattar min Erasmus ganska bra. Därifrån kunde jag se staden, bergen och Atlanten samtidigt. Jag kom dit ensam men lämnade med människor som jag idag skulle kalla några av mina bästa vänner.
Madeira var också ett överflöd av färger, dofter, blommor och frukter jag knappt visste namnet på innan. Och nästan varje promenad var ett träningspass eftersom hela Funchal verkar vara byggt uppför.
Hur var studentlivet på plats?
Jag tror att jag levde någonstans mitt emellan student, lokalbo och turist. Under VFU-perioderna arbetade jag mycket, men på fritiden försökte jag verkligen ta vara på ön. Jag träffade människor som blev väldigt nära vänner, gick på community-vandringar, upptäckte Funchal och försökte säga ja till sådant jag aldrig hade gjort hemma. Några av mina bästa minnen från Madeira är de helt oplanerade.
Vilka var de största skillnaderna som du upplevde mot att jobba med vård i Sverige?
Jag upplevde vården som betydligt mer hierarkisk än i Sverige och rollerna mellan yrkesgrupperna var tydligare separerade. Sjuksköterskorna gjorde också väldigt mycket själva, både medicinskt och omvårdnadsmässigt. Jag såg dessutom hur begränsade resurser ibland gjorde att personalen behövde vara väldigt kreativ. Det gjorde att jag fick ännu större respekt för både dem och för de resurser vi faktiskt har i svensk sjukvård.
Vilken var den största utmaningen?
Språket var en ständig utmaning. Europeisk portugisiska lät de första veckorna ungefär som om någon hade tagit bort hälften av bokstäverna ur orden och sedan bestämt sig för att säga resten så snabbt som möjligt. I början kunde jag fånga ett ord och missa fem. Men efter hand började jag förstå mer. Jag lärde mig ord från patienterna, sjuksköterskorna, bussarna, mataffären och caféerna. "Obrigada”, ”bom dia” och ”sim, senhora” blev snabbt några av mina mest använda fraser.
En annan utmaning som jag inte riktigt hade tänkt på innan jag åkte var åldern. Jag var ofta minst tio år äldre än många av de andra Erasmusstudenterna, och i början kände jag mig lite som att jag hamnat på fel fest. Jag tänkte ibland vad gör jag här egentligen? Men ganska snabbt slutade åldern spela så stor roll
Vad var mest inspirerande?
När jag presenterades som Erasmusstudent från Sverige kom det ofta en liten paus. Sedan kom frågan: “Men du ser inte svensk ut?” Ibland följdes den av frågor om var jag “egentligen” kommer ifrån, och ibland mer direkt: “Är du flykting?”. Jag är van vid att min bakgrund väcker frågor och har erfarenhet av ett liv där gränser inte alltid har betytt frihet eller möjligheter. Därför var det något väldigt speciellt med att den här gången få packa min väska och korsa en gräns för att jag själv hade valt det – för att studera, lära mig, leva någon annanstans ett tag och sedan komma hem igen.
Och sedan var det vårdpersonalen, riktiga hjältar. Jag såg sjuksköterskor jobba dubbla pass, gå hem några timmar för att sova och sedan komma tillbaka och jobba natt. De var trötta, pressade och hade inte alltid de bästa förutsättningarna, men de dök upp. Varje gång. De gjorde sitt bästa och jag hörde dem nästan aldrig klaga. Det gjorde väldigt starkt intryck på mig
Har du några tips till någon som funderar på att åka iväg för utlandsstudier?
Ja, ÅK!!!! Tre månader känns väldigt länge innan man åker och alldeles för kort när det är dags att komma hem. Lär dig några ord på språket, var öppen för att vård och kultur fungerar annorlunda och försök att inte jämföra allt med Sverige direkt.
Namn: Lynn Alkhatib
Ålder: 34 år
Gör nu: Studerar i termin 6 hösten 2026.
