Pontus Islas åkte i termin 4 på sjuksköterskeprogrammet till Machame Hospital i Tanzania för fyra veckors verksamhetsförlagd utbildning under vårterminen 2025.
”Under kejsarsnitt kunde strömmen gå och då fick vi lysa med mobiltelefonerna. Eller så var det syrgasen som dog utan ström och då fick vi stå och pumpa för hand.”
Hur kom det sig att du började på Sjuksköterskeprogrammet?
Jag pluggade tidigare religionsvetenskap i förhoppning att bli präst men sen hände det saker under studietiden och jag valde en annan väg. Tidigare under gymnasiet hade jag tänkt på sjuksköterska och när jag var i Zimbabwe 2022 kom de tankarna tillbaka. Jag var där under Covid mars 2022 och såg vårdens betydelse ur olika perspektiv, i Sverige och i Zimbabwe där de fanns mindre resurser. Viljan att hjälpa till väcktes och efter samtal med min kusin som är sjuksköterska insåg jag att jag har med mig mycket från studierna till präst som etik och samtal och det skulle jag ha användning för som sjuksköterska. Hösten 2023 kom jag in på Röda Korsets Högskola och tänkte att jag tar en termin i taget och nu tycker jag det blir roligare för varje termin som går.
Var gjorde du dina utlandsstudier?
Jag var i Machame i norra Tanzania i Kilimanjaroområdet. Det är ett litet sjukhus i bergen upp mot Kilimanjaro,15-20 km från Moshi som är närmsta stad.
Varför valde du att studera utomlands?
Jag ville lära mig mer om hur man med få resurser kan bedriva vård. När jag sökte om att få göra utlandsstudier lockade Machame mer än den större staden Moshi i Tanzania som det också går att söka till. Jag ville lära mig om den existentiella hälsan eftersom sjukhuset var knuten till kyrkan och religionen. Att få helhetsperspektiv på vården med alla perspektiv på hälsan som fysisk, psykisk och existentiell. I Sverige är man mer sekulariserad och har kommit bort från den existentiella hälsan. Jag tyckte det skulle vara intressant att få ett annat perspektiv och lära sig i Machame.
Väl på plats, hur kunde en vanlig dag se ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU i Machame?
Vi vaknade runt 06.30-7.00 och gick till kyrkan 07.30. Alla dagar började med morgonbön i kyrkan följt av morgonrapport för vårdpersonal i kyrkan. Efter kyrkan fick vi frukost i kantinen vid sjukhuset innan ronderna på de olika avdelningar startade vid 09.20-tiden.
Sedan hade vi kliniktid där fick vi till största del vara med vid förlossningar och ortopediska operationer efter motorcykel- och daladala(minibuss)olyckor. Måndag, onsdag och fredag var mottagningen för HIV och tuberkulos öppen, och på olika dagar hade de tid för barnavårdscentral och familjeplanering. Vi fick vara med och vaccinera barn 0,5-4 år med oral vaccination mot polio och rotavirus, samt ta längd och vikt. För att vi skulle få lite mer pediatriskt fokus så gjorda vi även en dag vid Röda Korsets Högskolas andra samarbetspartner KCMC University i Moshi.
Det kunde vara väldigt lugnt på sjukhuset vissa timmar och då kunde vi gå tillbaka till vårt boende, äta lunch i kantinen där vi träffade och pratade med läkare som var där för att äta lunch. Då fick vi även veta vad som var på gång, operationer eller undersökningar och kunde följa med dem efter lunchen.
Det kunde hända saker på sjukhuset på kvällen efter våra pass som vi gick dit för att vara med på. Vid ett tillfälle hade vi åkt in till stan och vid halv nio på kvällen får vi ett meddelande från en läkare att ett kejsarsnitt är på gång och vid tio var vi med på kejsarsnittet. Vi frågade läkare och sjuksköterskor om kontaktuppgifter så de hörde av sig när det hände saker. Kunde få meddelande på natten om en operation under tidig morgon och kunde då gå över till sjukhuset vid 6 på morgonen. Man få vara med på mycket om man är driven.
Hur var det att bo i Machame?
Det var en familjär stämning och hemtrevlig miljö i byn. Omgivningen var naturgrönt och jag gillade växtligheten och att kunna vara närvarande där.
Vi bodde i ett guesthouse för internationella studenter inne på sjukhusområdet, bara150 meter från sjukhuset. På sjukhusområdet fanns även två boenden för lokala läkar- och sjuksköterskestudenter tredje höll på att byggas.
Alla var väldigt välkomnande och vi blev hembjudna till sjuksköterskor och barnmorskor från sjukhuset på middag. Som europé sticker man ut mycket och det är många som inte pratar engelska så det är viktigt att kunna lite swahili. I och med att man var europé kunde man få förfrågningar från befolkningen i byn om att köpa saker eller ge pengar eftersom man har resurser. Jag tyckte inte det var så jobbigt och gav inte mycket, utan berättade att vi var på sjukhuset och då förstod de att man stöttade där i stället och i de lokala affärerna var det inga liknande förfrågningar.
Vilka var de största skillnaderna som du upplevde mot att jobba med vård i Sverige?
I Machame hade de väldigt lite vårdutrustning, till exempel lyssnade de på barnets hjärtljud med tratt och om det var något som avvek så användes monitor i stället. Under kejsarsnitt kunde strömmen gå och då fick vi lysa med mobiltelefonerna. Eller så var det syrgasen som dog utan ström och då fick vi stå och pumpa för hand. Sjuksköterskorna och läkarna var vana och de var lugna och fortsatte ge bra vård. Strömavbrott hände ofta mot slutet av praktiken på grund av regnsäsongen då det regnar kraftigt. Generatorer fanns men det kunde dröja tills de gick i gång.
Vilken var den största utmaningen?
Det var en utmaning att hantera hur andra utifrån beter sig mot den lokala befolkningen. Vissa internationella läkarstudenter körde ”vi och dem”-pratet och kunde kritisera den lokala vårdpersonalens arbete eller engelska öppet. Jag upplevde alltid att vårdpersonalen hade en bra engelska och deras huvudfokus var att rädda varje liv. Läkarstudenterna ville bara vara med på det som de tyckte var intressant och kunde lämna en operation mitt i. Utifrån patienternas synvinkel måste det vara jobbigt att folk kommer och går och för mig och min reskamrat kändes det bäst att delta på hela operationer. Vi är ju där för att lära oss hur de arbetar med de resurser som finns. Och det blir bättre vård när de använder sig av de resurserna de har, inte bara materiella utan omsorg. Jag utvecklade mina personliga resurser att ge omsorg där.
Vad var mest inspirerande?
Att få vara med på så många olika händelser, att vi fick styra våra dagar själva och ta ansvar för vårt eget lärande. Jag fick olika perspektiv på hur man ger omsorg i olika situationer och hur samhället är uppbyggt och vad patienterna har för behov. Vi fick se sjukdomar och situationer som vi inte ser här i Sverige.
Hur var studentlivet på plats?
Vi fick vara med en dag då de lokala studenterna hade lektion, men annars hängde vi inte så mycket med de lokala studenterna för vi var i väg mycket på fritiden och då träffade vi många andra internationella studenter istället.
Vad tar du främst med dig från din VFU?
Jag tar med mig lugnet. Jag upplevde att vårdpersonalen sällan blev stressade i vårdsituationer, bara stressade när det stod mellan liv och död. Annars skojade de mycket med patienterna, vilket ger en bättre omvårdnad eftersom de är mer närvarande. Jag tar också med mig att vi har inte bara materiella resurser utan också personliga resurser. Och vi har fler resurser som individ än vi tror, vi behöver bara utveckla dessa redskap för att möta patienten där den är i stunden. Att läsa av situationer och vad vi behöver ta fram.
Har du några tips till någon som funderar på att åka iväg för utlandsstudier?
Gör det! Även om man är osäker i början så är det betydligt mycket bättre än vad man tror. Det är upp till en själv hur man gör sina utlandsstudier, var inte rädd att fråga om kontaktuppgifter till läkare sjuksköterskor och var tillgänglig morgon, dag, kväll och natt.
Är det något annat du vill lägga till?
Var i nuet och ha kul när du är där! I Sverige är man väldigt punktlig men tänk inte så mycket på klockan utan var där och nu och njut av stunden, så gjorde jag.
Namn: Pontus Islas
Ålder: 29 år
Gör (nu): Går termin 5 höstterminen 2025.
