Linnea Surting åkte i termin 4 på sjuksköterskeprogrammet till Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania, för fyra veckors verksamhetsförlagd utbildning under vårterminen 2025.
”Jag tar med mig extremt mycket perspektiv, tacksamhet och mycket glädje.”
Hur kom det sig att du började på Sjuksköterskeprogrammet?
Det var en ren slump egentligen. Jag har alltid gillat människor och haft det som en grund att jag ska jobba med människor. Jag sökte utbildningar inom marinbiologi och sjuksköterska, men bestämde mig när jag kom in på Röda Korsets Högskolas sjuksköterskeprogram. Att jobba som sjuksköterska betyder att alltid med säkerhet ha ett jobb och ett brett sådant. Är det så att jag vill jobba på kontor eller på akuten så kan jag välja.
Var gjorde du dina utlandsstudier?
Vid Kilimanjaro Christian Medical Centre som ligger i anslutning till KCMC University i Moshi, Tanzania.
Varför valde du att studera utomlands?
Jag tror att jag alltid har gillat att komma i väg från trygga vardagen en stund. Skönt att inte ha vardagen hemma utan få testa en annan vardag och få se en ny plats, få nya bekantskaper och vänner. Få den här känslan av att när man sätter sig på planet är man en tom bok och sen när man kommer hem har den fyllts, man är en roman. Man har tankar när man åker bort men sen kommer man hem med en helt annan berättelse.
Sen ville jag även få möjlighet att se vården på en annan plats än Sverige och det är en möjlighet inte alla får inom branschen. Jag ville ta vara på den och få se en annan bild av vården.
Kan du berätta lite om din verksamhetsförlagda utbildning, VFU i Moshi?
Vi hade VFU, verksamhetsförlagd utbildning, inom kvinnors och barns hälsa där vi fick vara på neonatal, pediatrik och förlossningsavdelningen. Det var lärorikt på varje avdelning men det skiljde sig vad vi fick göra även om det var mycket observation på alla avdelningar.
På neonatal fick vi ge basal omvårdnad till bebisarna, lämnande bebisarna till mamman för amning eller så matade vi dem med bröstmjölk eller med pulverersättning.
På pediatriska avdelningen tog vi vitalparametrar på barnen. Många av dem hade luftvägsinfektion så vi kollade om grimmorna med syre satt bra. Sen hade många hydrocefalus, känt som vattenskalle, och vi fick vara med på omläggning av slangen som opererats in för att få ut vätska ur huvudet. Vi hade även flertal barn på avdelningen som hade långt gången cancer, hjärntumörer.
Under vår tid på förlossningen var vi med vid kejsarsnitt och vaginala förlossningar. Vid de vaginala förlossningarna fick vi räkna sammandragningar och underrätta barnmorskan samt hjälpa till att stötta mamman i smärtan, som att hålla handen.
När det inte var så mycket att göra på den avdelning vi var på så fick vi vara med på olika operationer och det var häftigt.
Väl på plats, hur kunde en vanlig dag se ut?
Vi gick upp vid kl. 06.30 och var på sjukhuset innan klockan 8. Mama Junia kom till vårt boende och gjorde frukost till oss varje morgon och efter frukosten tog vi en bajaji, en trehjulig motorcykel, till sjukhuset eftersom vi bodde lite utanför sjukhusområdet. På sjukhuset satte vi på oss vårdkläder som vi hade med oss. Om vi skulle till en ny avdelning så letade vi upp någon att informera som kunde visa oss avdelningen eller så hakade vi på andra studenter. På vissa avdelningar fanns en sjuksköterska som vi kunde gå med direkt. Sen var det att vänta på att någon skulle föda eller få kejsarsnitt. Hände något icke planerat som exempelvis ett akut kejsarsnitt så var vi med på det. Lunchen åt vi emellan eller efter dagens pass någonstans nära sjukhuset.
Vi var ganska trötta efter passen på sjukhuset och antingen vilade vi efteråt, gick på stan för att titta efter tyg för att få uppsydda kläder eller satte oss på café med andra studenter. Dagarna fylldes snabbt upp och vi tog kväll vid sex- eller sjutiden, lagade middag och la oss tidigt om vi inte hade andra middagsplaner.
Hur var det att bo i Moshi?
Vi bodde i ett hus uppdelat i tre olika lägenheter. Huset hade en fin innergård och var inhägnade med en gate. Vi kände oss trygga och det enda ljud som hördes var kyrkan som spelade musik eller motorcyklar. Att åka till sjukhuset med bajaji tog 5 minuter. Man kan gå men vi gick bara en dag och det tog tid för vi blev hela tiden stannad av personer som ville prata. Nära boendet fanns lite stånd med grönsaker, annars handlade vi inne i den stora matbutiken nära sjukhuset.
I Moshi fanns bland annat indiska och persiska restauranger, men den lokala maten var det billigaste vid sjukhusområdet. För att åka till centrum i Moshi tog det 10 min med bajaji från sjukhuset och det gjorde vi oftast två gånger i veckan.
Vilka var de största skillnaderna som du upplevde mot att jobba med vård i Sverige?
Den främsta skillnaden var de ekonomiska bitarna. I Sverige behöver vi inte tänka på att vissa har råd med vård och andra inte. Men här var det så att de som inte har råd kan inte få vård. En annan stor skillnad var att man inte kan språket och inte kan kommunicera fritt, men det löste sig bra med kroppsspråk.
Det var inte heller samma patientkontakt som i Sverige, utan det var skillnad på maktpositionerna och patienterna såg vårdpersonal som auktoriteter. Det kan bero på den ekonomiska situationen tror jag. Kändes annorlunda och jag blev lite obekväm när jag såg att till exempel barn och mamma blev rädda.
Alla yrkesgrupper gör även andra saker än i Sverige. Exempelvis lämnar läkarna patienter på operationer och sjuksköterskor tog inte blodprov utan det gjorde läkarna.
Vilken var den största utmaningen?
Det var svårt att se sjuka barn som hade sjukdomar som inte gick att bota där men som går att bota utan större problem här hemma. Jag såg till exempel ingen cytostatika på sjukhuset och när jag frågade fick jag som svar att de inte hade cancer i landet.
I Sverige är det inte ovanligt att man får en antibiotikakur, men där hade man bara två kurer på hela avdelningen, eftersom det inte var så många som hade råd med läkemedlet. Det var svårt att se att trots att de hade all kunskap var resurser begränsade och utan betalning kunde de inte hjälpa barnen och familjerna.
Vad var mest inspirerande?
Det var inspirerande att man kom väldigt långt med att bara presentera sig och vara närvarande, att erbjuda sin hand och hjälpa en blivande mamma med andningen. Och att alla var väldigt vänliga och de ville lära oss deras sätt. De trodde nog att vi kunde så mycket mer än vad vi kunde. Det är ju de som har kunskap, de saknar bara resurserna.
Hur var studentlivet på plats?
Det fanns många Messenger-grupper man kunde gå med i och knyta kontakter innan man kom dit. Där frågades det om middag, lunch, ta en öl så man kunde bara hänga på. Vi träffade de flesta studenter på förlossningsavdelningen.
Vad tar du främst med dig från din VFU?
Jag tar med mig extremt mycket perspektiv, tacksamhet och mycket glädje.
Har du några tips till någon som funderar på att åka i väg för utlandsstudier?
Gör det bara, åk iväg! Den jobbigaste delen är innan man bestämt sig, för när man väl är där faller allt på plats så bra.
Förberedd dig lagom för det är lätt att fastna i alla förberedelser och bli jättestressad, och så blir förberedelserna ändå inte bra för man är stressad. Det viktigaste är att ha pass, visum och pengar (i rätt valuta). Följ de råd och tips som Röda Korsets Högskola ger och sen löser sig allt där.
Är det något annat du vill lägga till?
Det är välbehövligt att pausa från sjukhuset och erfarenheterna där för att rensa tankarna. Man är på VFU fyra dagar i vecka så det är mycket fritid. Njut av Tanzania, det vackraste landet som jag varit i, och gör olika saker som att äta lokal mat och åka på safari.
Namn: Linnea Surting
Ålder: 22 år
Gör (nu): Går termin 5 hösten 2025
