Lärorikt, utmanande, ledsamt, glädjefyllt, givande"

I januari 2017 tog jag examen som sjuksköterska vid Röda Korsets Högskola. Min önskan att arbeta som sjuksköterska hade ett enda syfte: att arbeta internationellt för humanitära organisationer. Två år efter examen hörde jag av mig till Läkare utan gränser där jag efter ett antal intervjuer och tester blev antagen som fältarbetare. Ytterligare två år senare fick jag äntligen en förfrågan om att åka ut på mitt första uppdrag, till ön Lesbos i den grekiska övärlden. Den 24 april i år lämnade jag Stockholm för ett tre månader långt uppdrag för Läkare utan gränser.

I en idyll av vackra stränder, klarblått vatten, grekiskt god mat, vackra hus och pittoreska gränder utspelar sig just nu en europeisk flyktingkris av stora mått. På Lesbos i ett flyktingläger befinner sig tusentals migranter, på flykt från sina hemländer. Mitt uppdrag var att vaccinera barn från lägret. Vaccinationerna jag gav var de mot till exempel polio, mässling, stelkramp och påssjuka, det vill säga samma vaccinationer som barnen får här i Sverige. Under min tid på Lesbos fick jag även möjligheten att vara med i media samt att föreläsa om vaccinationer och immunisering, det sistnämnda något som jag uppskattade extra mycket, då jag tycker mycket om att undervisa.

Vaccinationer är sedan Läkare utan gränsers grundande 1971 ett av organisationens stora fokusområden. Varje år, varje dag, varje minut, dör barn av sjukdomar och dess konsekvenser som med hjälp av vaccin skulle kunna förhindras. Att barn får ett grundskydd mot de allra vanligaste barnsjukdomarna är därför oerhört viktigt för att få ner den globala barnadödligheten.

Flertalet av de barn jag vaccinerade var från Afghanistan. De kom till min mottagning, antingen med båda eller med en förälder, samt med sina syskon. Jag vaccinerade ofta flera barn från samma familj vid samma tillfälle, vilket innebar att mitt mottagningsrum ofta var en plats för lek, stoj, gråt, rädsla och tårar samt många kramar. Många känslor och uttryck på samma gång. Under min tid på Lesbos vaccinerade jag cirka 500 – 600 barn, från två månader upp till sju år gamla.

Ett flyktingläger, såsom det på Lesbos, där tält och baracker är tätt placerade, där människor lever trångt utan goda sanitära förhållanden och utan möjligheten att leva ett hälsosamt liv, är behovet av vaccinationer extra viktigt. Därför att de som lever i lägren saknar flera viktiga förutsättningar för att kunna motstå sjukdomar bättre. Att ge barnen ett immunsystem som skyddar mot barnsjukdomar är inte bara viktigt för varje enskilt barn, utan även viktigt för flockimmuniteten, vilket innebär att ju fler som är vaccinerade, desto bättre skyddad är hela gruppen, flocken. För en sjukdom som t.ex. mässling, där en smittad person kan smitta nio andra är flockimmuniteten mycket viktig.

Det team som jag ingick i på Lesbos bestod inte bara av läkare, sjuksköterskor, psykologer och barnmorskor utan även av tolkar, logistiker, socialarbetare, it-tekniker, städare och hantverkare. Alla lika viktiga för att ett projekt som det på Lesbos ska kunna fungera samt för att kunna utföra de hjälpinsatser som behövs för de migranter som bor i lägret.

Mitt uppdrag för Läkare utan gränser var intensivt, lärorikt, utmanande, kärleksfullt, ledsamt, glädjefyllt och mycket givande. Jag är inte bara ödmjuk och tacksam inför att jag erbjöds möjligheten att åka ut som fältarbetare just till Lesbos utan känner också ödmjukhet inför att min omskolning ledde mig dit jag önskade: till det internationella yrkeslivet inom humanitära organisationer. Just som sjuksköterska, ett yrke som öppnar upp för många spännande möjligheter och utmaningar. I en värld där behovet av vård och omsorg är mycket stort.

Carola Liebe-Harkort, sjuksköterska och tidigare student vid Röda Korsets Högskola