Vi använder kakor för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.

Läs mer om kakor

Vi är våra kroppar

”Vi är våra kroppar och förhåller oss till varandra och vår miljö genom dem”, säger Miguel Diaz, forskare och lektor vid Röda Korsets Högskola.
”Vi är våra kroppar och förhåller oss till varandra och vår miljö genom dem”, säger Miguel Diaz, forskare och lektor vid Röda Korsets Högskola.
Publicerad: 07 apr 2021
Lästid: ca

Han älskar att diskutera allt från nervceller och effekter av hormoner. Samtalsämnen som, enligt honom själv, konstigt nog inte alltid uppskattas under middagar. Vilken tur att han både kan undervisa och forska om människokroppen på jobbet – möt Miguel Diaz, forskare och huvudlektor inom anatomi och fysiologi vid Röda Korsets Högskola.

Hej Miguel, kan du berätta lite kort om dig själv och din bakgrund?

– Jag är ursprungligen från Colombia men har mestadels bott utomlands, i Brasilien, USA, Belgien, England och nu i Sverige. Jag är doktor i fysiologi (biomedicin) och har även en doktorsexamen i biokemi och genetik.

Vad har du för roll på Röda Korsets Högskola?  

– Jag är examinator, modulansvarig och huvudlektor inom anatomi och fysiologi under sjuksköterskeutbildningens första termin. I termin sex föreläser jag om missbruk och den beroende hjärnan samt är handledare i examensarbete inom omvårdnad. Som forskare studerar jag stress och de fysiologiska mekanismerna som sätts igång av negativa känslor.

 

”Jag uppskattar högskolans värdegrund och roll i vårdsystemet. Med mitt intresse för pedagogik och min roll som forskare blev det en fullträff”

 

Hur kom det sig att du började arbeta här?

– Jag började på Röda Korsets Högskola 2018, precis efter att jag flyttat till Sverige. Jag sökte mig hit eftersom jag uppskattar högskolans värdegrund och institutionens roll i vårdsystemet. Med mitt intresse för pedagogik och min roll som forskare blev det en fullträff.

Vad tycker du mest om med ditt jobb?

– Jag tycker väldigt mycket om fysiologi så jag är glad att jag kan ägna mig åt att både lära mig och prata om det. Mest tillfredsställande med jobbet är kontakten med studenterna och möjligheten att delta i deras lärande.

 

”Reflektion, tid och misslyckande är alla viktiga delar i lärandet”

 

Vilka är utmaningarna?

– Vi lever i ett samhälle med omedelbar och ständig tillgång till information, hemleveranser och medicin som botar (och maskerar) våra problem. Vi förväntar oss att få lösningen på våra behov snabbt och helst nu. Lärandet är dock en långsam process med uppgångar och nedgångar – ett budskap som inte alltid når fram till studenterna. Man vill bli godkänd på tentan första gången och sedan gå vidare till nästa modul, oavsett om man lärt sig eller inte.

–  Vi, som samhälle, har tappat lusten för processen och istället blivit nästan besatta av utfallet. Att förmedla behovet av reflektion, tid och misslyckande i lärandet är därför den stora utmaningen.

Vad är det bästa med Röda Korsets Högskola?

– Tidigare jobbade jag vid institutioner med stark forskningsprofil utomlands. Forskningslivet är mycket intressant men jag saknade kopplingen till praktiken. Vid Röda Korsets Högskola får jag både och. Vi får forska inom ämnen som är aktuella och som har en tydlig koppling till samhället. Inte minst är vi en del av den internationella humanitära organisationen och det är jag väldigt stolt över.

Kan du berätta lite om de ämnen du undervisar i?

– Anatomi och fysiologi handlar om förhållandet mellan form (anatomi) och funktion (fysiologi) i människokroppen. Vi är våra kroppar och vi förhåller oss till andra och vår miljö genom kroppen. Jag brukar säga att anatomi och fysiologi är en användarguide till oss själva. I modulerna diskuterar vi bl.a. vad som händer när vi drömmer, hur vi kommer ihåg saker, anledningen till våra känslor, hur vi växer, varför vi svettas, fryser och hur vi ammar.

 

”Vi diskuterar bland annat vad som händer när vi drömmer, hur vi kommer ihåg saker och varför vi svettas och fryser”

 

– Jag går över de strukturella (anatomiska) och funktionella, dvs beteendemässiga (fysiologiska) förändringarna som äger rum vid missbruk. Missbruk är inte en sjukdom utan snarare ett symptom av andra djupliggande problem.

Vad är det bästa med att undervisa?

– Att få prata om det jag tycker mest om. Det finns inte så många sociala sammanhang där man kan prata om olika typer av nervceller eller effekter av hormoner. Konstigt nog (för mig) är detta inte ett populärt samtalsämne under middagar.

– Jag tycker också om att svara på studenternas frågor. När studenterna börjar dra paralleller mellan det som vi går igenom i kursen med sin egen kropp kan vi ha väldigt intressanta diskussioner.

Vad vill du att studenterna ska minnas från sin tid på Röda Korsets Högskola?

– Vill vi förstå varför vi blir sjuka behöver vi först förstå de förutsättningar under vilka kroppen utvecklades. Jag skulle vilja att studenterna tar med sig diskussionerna vi hade kring behovet av att omdefiniera hälsa för att bättre behandla sjukdomar.  

Kan du berätta lite om ditt forskningstema?

– Jag är verksam inom två huvudområden: stressneurobiologi och kardiovaskulär fysiologi men det är det förstnämnda jag tycker mest om. Jag undersöker sambandet mellan humörtillstånd, kortisol och prestation. Kortisol är ett hormon som bl.a. förbereder oss för nödsituationer. Ett fynd från mina publikationer är att din föreställning om hur påfrestande dagen kommer att bli avspeglas i hur mycket kortisol du har i blodet den dagen.

Hur kom det sig att du började forska?

– Under min kandidatexamen gjorde jag praktik i fysiologi och biokemi på ett laboratorium. Sättet min handledare diskuterade fysiologi och vetenskap gjorde starkt intryck på mig. Det var väldigt fint, elegant och sofistikerat. Jag ville också kunna prata om människokroppen på den nivån och på det sättet, så jag bestämde mig för att bli akademiker. En dag hoppas jag att kunna göra samma intryck på våra studenter.

Vad är det bästa med att forska?

– Det bästa är att kunna testa sin egen hypotes och skapa kunskap. Det händer att jag inte förstår mina egna fynd i början så detta är en långsam process som kräver uppmärksamhet på små detaljer. Såklart är det högst tillfredställande när studien blir publicerad och man bidrar till en akademisk diskussion världen över.